Att vara ok

Kan det bli för mycket av det goda? Att vilja uppnå resultat med sin träning och kosthållning är helt naturligt. Men kan det gå överstyr? Kan strävan efter att må bra få dig att må sämre? 

Jag har haft perioder då jag levt väldigt hälsosamt. Tänkt på allt jag ätit, tränat varje dag men ändå inte varit nöjd. Borde jag ändå inte kunna vara lite bättre? Springa lite fortare, vara lite smalare, lite starkare?
Jag kunde inte njuta av det jag uppnått eftersom min strävan bestod av olika mål som egentligen saknade förankring i verkligheten. Jag är ingen elitidrottare, kommer aldrig bli heller – den tiden gick mig liksom förbi. Ändå fanns det där hela tiden- det dåliga samvetet. Att aldig vara nöjd med mig själv.

Jag minns tydligt första gången jag reflekterade över att jag ställde höga krav på mig själv. Jag hade precis flyttat, och hade målat en låda vit. Jag tyckte färgen var ojämn och jag var missnöjd. Inte för att det var så fult, utan för att det inte blivit som jag tänkt mig. En kompis kom förbi på kvällen och jag beklagade mig över min målning. Hon tittade på mig och sa: Men Mia, allt behöver inte vara perfekt. Jag vet att jag nästan slogs av hennes uppriktighet och att jag samtidigt inte förstod vad hon menade -”Allt behöver inte vara perfekt”. Varför skulle jag inte vilja ha min låda perfekt? Konstig kommentar, men lätt för henne att säga som är så bohemisk och härlig. För mig måste allt vara perfekt. Eller?

För ett tag sen började jag reda ut lite i det tilltufsade nystanet av tankar, och sakta började jag förstå att det är ok vara nöjd. Självklart bör man drömma och sätta upp mål. Men det behöver ju inte betyda att det man har nu inte är ok. För det är ju ok. Livet. Jag är ok. Även om jag rör till det ibland. Även om jag inte tränar varje dag. Även om jag äter choklad på en tisdag kväll. Jag är ok. Finns inget att ha dåligt samvete för. Om jag inte tränar idag så jag jag det i morgon. Så länge jag har lite rutiner (låter tråkigt, jag vet – men bra att ha) så flyter livet på. Så länge det inte är lördag hela veckan så det ju ingen fara. Det är ok.

Idag har jag inte längre dåligt samvete för saker jag själv kan rå på. Jag kan ju alltid börja om i morgon – ja, varför inte redan nu med att ta tag i det där som jag funderar på. Eller så struntar jag i det tills i morgon, det är också ok.

Ingen är perfekt. Inte heller jag. Skönt det var när jag förstod att jag inte alls behövde försöka sträva efter det – utan att det liksom räckte att vara ok. Jag målade för övrigt aldrig om den där lådan.

Ikväll sitter jag här med en kopp te, och mår bättre än på länge. Inget dåligt samvete, ingen strävan efter perfektionism, inga egentliga måsten. Jag är ok – det räcker.