Oro, insikt och jädrar anamma

Titta inte bakåt – det är inte dit du är på väg.

Senaste månaderna har jag börjat känna av smärta i ryggen igen. Jag blir skräckslagen. Det gör inte ont så som innan operationen dock, utan smärtan känns främst i musklerna. Det värker och spänner och jag blir trött i ryggen – såpass att jag helst bara vill ligga ner.
Jag har försökt att träna försiktigt ändå, och leva livet som vanligt. Funderat lite över just det…
Jag gör nämligen vad jag kan för att ignorera smärtan. Än en gång inbillar jag mig att om jag struntar i den så kommer den försvinna. Trots att jag vet att jag har en svag rygg och måste vara försiktig så är det svårt att vara just det. Jag vill ju inget hellre än att få vara och leva som alla andra.

För några veckor sedan tog jag mig modet och uppsökte en naprapat. Hon har nu hjälpt mig. Med hjälp av akupunktur, massage, stretching, triggerpunktsbehandling, mobilisering och manipulation (ledjustering) – så mår jag bättre igen. Puh.
Jag har dock fått träningsförbud och måste äta medicin mot muskelinflammation.
Så ja – det är motigt. Jag älskar min träning. Jag är ju ohämmat förtjust i hoppsastegen på Friskis & Svettis.
Jag vet att jag kommer tillbaka. Men bakslag tar på krafterna – och jag blir ledsen.

Tänker nu njuta av en lugn och fridfull jul. Äta gott, umgås med familj och ta lite promenader. När det är okej för mig att börja träna igen så får jag återigen göra det försiktigt – med fokus på att bygga upp ryggen. Inte bli för ivrig och vilja för mycket.

Detta tålamodskrävande liv…
Men jag fokuserar framåt – det är ju dit jag är på väg.