Oro, insikt och jädrar anamma

Titta inte bakåt – det är inte dit du är på väg.

Senaste månaderna har jag börjat känna av smärta i ryggen igen. Jag blir skräckslagen. Det gör inte ont så som innan operationen dock, utan smärtan känns främst i musklerna. Det värker och spänner och jag blir trött i ryggen – såpass att jag helst bara vill ligga ner.
Jag har försökt att träna försiktigt ändå, och leva livet som vanligt. Funderat lite över just det…
Jag gör nämligen vad jag kan för att ignorera smärtan. Än en gång inbillar jag mig att om jag struntar i den så kommer den försvinna. Trots att jag vet att jag har en svag rygg och måste vara försiktig så är det svårt att vara just det. Jag vill ju inget hellre än att få vara och leva som alla andra.

För några veckor sedan tog jag mig modet och uppsökte en naprapat. Hon har nu hjälpt mig. Med hjälp av akupunktur, massage, stretching, triggerpunktsbehandling, mobilisering och manipulation (ledjustering) – så mår jag bättre igen. Puh.
Jag har dock fått träningsförbud och måste äta medicin mot muskelinflammation.
Så ja – det är motigt. Jag älskar min träning. Jag är ju ohämmat förtjust i hoppsastegen på Friskis & Svettis.
Jag vet att jag kommer tillbaka. Men bakslag tar på krafterna – och jag blir ledsen.

Tänker nu njuta av en lugn och fridfull jul. Äta gott, umgås med familj och ta lite promenader. När det är okej för mig att börja träna igen så får jag återigen göra det försiktigt – med fokus på att bygga upp ryggen. Inte bli för ivrig och vilja för mycket.

Detta tålamodskrävande liv…
Men jag fokuserar framåt – det är ju dit jag är på väg.

Den branta trappan

Titta inte bara ner på dina fötter när du går – utan också på horisonten så att du ser riktningen.

Varje dag känns inte som en promenad längs med en stig i en vacker skog. Min blogg heter ju ”Steg i rätt riktning” – men de stegen kan även tas i en riktigt brant trappa. Huvudsaken är ju att jag fortsätter gå. Vissa dagar känns det dock svårt att ta det där klivet framåt eller uppåt. Så ibland står jag still. Men jag backar inte.

Hösten har varit bra, mycket kul har hänt! En av mina bästa vänner gifte sig, det har varit roliga fester och helger, jobbet känns toppen och jag har kommit igång med mina intressen igen. Jag har tillbringat mycket tid med näsan i böcker, där jag drömmer mig bort till andra världar och öden. Älskar författares förmåga att få oss läsare att tappa verklighetsanknytningen stundtals.

Sen har det varit lite rörigt också. Stressiga dagar och alldeles för lite tid för mig själv. Mörka kvällar och en längtan om att hellre fly än illa fäkta. En relation som tog slut.

Men faktiskt. Mitt uppe i allt det här (jag tror det kallas livet), så har jag fortsatt kämpa på med träning och bra kost. Vid gott mod.
Resultatet? Vikten har börjat släppa taget om min tidigare så trasiga kropp, och jag känner mig lättare och starkare än på länge.
Mitt mål är ju att låta det ta lika lång tid att komma tillbaka som det tog för mig att läka efter ryggoperationen. 1 år. Men nu funderar jag på att ge mig själv fram till årsskiftet. Sätta lite press. Jobbar bäst så.
Konditionen känns riktigt bra, styrkan känns det däremot som en bit kvar för att uppnå forna formen. Men jag kör på. För jag vill – och vet att jag mår bäst, när jag lever ett fysiskt aktivt liv.

Så – tillbaks till den där trappan. Jag har både hoppat och släpat mig uppför ett par trappsteg här under hösten men jag har kommit upp. Så visst är det ”steg i rätt riktning”.

Nu väntar en resa till London i morgon, vilket inte känns som ett trappsteg. Snarare som en enda lång walk in the park 🙂

 

Ett steg i taget
Ett kliv till!

Resan fortsätter

En liten bit i taget och du kommer långt.

Denna veckan har jag funderat på hur jag ska går tillväga för att verkligen komma igång med mitt ”nya liv”. Ok, jag har ett par metallstag i ryggraden som sitter fast med titanskruvar – men hur mycket kan jag låta det begränsa mig?

Min stabila rygg!
Min stabila rygg!

Jag behöver komma igång med träningen – det känns som prioritet nummer ett. ”Ur en stark kropp föds sunda levnadsvanor” är det jag mantrat tyst för mig själv senaste tiden för att bli peppad. Funderade även en stund på om jag skulle testa något helt nytt? Min kropp har aldrig varit speciellt liten och nätt – så jag uteslöt ballerina och akrobat.

Ju mer jag tänkt på vad jag vill göra så kom jag fram till att jag vill göra något som inte är alltför prestationsinriktat – utan snarare något som ger rörelse, glädje och allsidig träning men inga krav (större än mitt mål som är att träna 3 gånger i veckan).

Så igår eftermiddag gick jag till Friskis & Svettis och köpte ett årskort. Kände mig modig bara av att köpa kortet, och i morse var det dags för mitt första riktiga träningspass på 2 år.
Det var så kul! Och det gick så bra! Jag svettades nog mest av alla, och min koordination var inte klockren – men vad gjorde det? Jag tränade igen. På riktigt. Med andra människor. Ingen som visste att jag varit trasig senaste året – utan jag fick vara som en av dem i mina träningskläder. Så härligt! Ryggen känns bra och jag är så stolt.

Nu fortsätter resan, och som jag njuter!

Energiboost en solig sommardag
Energiboost en solig sommardag