Tillbaka på bloggen

Att leva är inte tillräckligt. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också ha.

Det var ett tag sedan jag skrev. Men nu är det sommar och semester och jag har lite tid över – så varför inte?

Ryggen är bra! Jag har inte längre några som helst problem med den. Fick liksom livet tillbaka. Läste ett par av mina tidigare inlägg och jag har nästan svårt att minnas och förstå vilket helvete jag gick igenom. Idag känner jag mig så frisk och stark.

Träningen går det hyfsat med. Jag har insett att jag inte kommer bli en elitidrottare eller triathlet. Ser min kropp mest som ett verktyg som faktiskt kan göra det jag vill. Springa, cykla, simma eller kanske till och med balansera.

Som vanligt är jag framåtsträvande. Svårt att inte planera framtiden och fundera på vad som finns runt hörnet. Jag funderar mycket på hur jag kan ta mig till nästa nivå i nästan allt.
Ibland kan det kanske vara ett hinder för att njuta av livet – men samtidigt gör mitt driv och nyfikenhet mig till den person jag är.

I fortsättningen kommer denna blogg inte handla så mycket om min hälsa och tankar kring den utan mer bara om livet. Som jag lever det. Det kanske blir dagsuppdateringar, anekdoter och reflektioner. Jag vet inte riktigt. Vet bara att jag saknat att skriva.

Så jag gör som jag alltid gjort. Kliver vidare – ja, stegar mig fram.
Och går min egen väg.

maria wp

Annonser

Oro, insikt och jädrar anamma

Titta inte bakåt – det är inte dit du är på väg.

Senaste månaderna har jag börjat känna av smärta i ryggen igen. Jag blir skräckslagen. Det gör inte ont så som innan operationen dock, utan smärtan känns främst i musklerna. Det värker och spänner och jag blir trött i ryggen – såpass att jag helst bara vill ligga ner.
Jag har försökt att träna försiktigt ändå, och leva livet som vanligt. Funderat lite över just det…
Jag gör nämligen vad jag kan för att ignorera smärtan. Än en gång inbillar jag mig att om jag struntar i den så kommer den försvinna. Trots att jag vet att jag har en svag rygg och måste vara försiktig så är det svårt att vara just det. Jag vill ju inget hellre än att få vara och leva som alla andra.

För några veckor sedan tog jag mig modet och uppsökte en naprapat. Hon har nu hjälpt mig. Med hjälp av akupunktur, massage, stretching, triggerpunktsbehandling, mobilisering och manipulation (ledjustering) – så mår jag bättre igen. Puh.
Jag har dock fått träningsförbud och måste äta medicin mot muskelinflammation.
Så ja – det är motigt. Jag älskar min träning. Jag är ju ohämmat förtjust i hoppsastegen på Friskis & Svettis.
Jag vet att jag kommer tillbaka. Men bakslag tar på krafterna – och jag blir ledsen.

Tänker nu njuta av en lugn och fridfull jul. Äta gott, umgås med familj och ta lite promenader. När det är okej för mig att börja träna igen så får jag återigen göra det försiktigt – med fokus på att bygga upp ryggen. Inte bli för ivrig och vilja för mycket.

Detta tålamodskrävande liv…
Men jag fokuserar framåt – det är ju dit jag är på väg.

Den branta trappan

Titta inte bara ner på dina fötter när du går – utan också på horisonten så att du ser riktningen.

Varje dag känns inte som en promenad längs med en stig i en vacker skog. Min blogg heter ju ”Steg i rätt riktning” – men de stegen kan även tas i en riktigt brant trappa. Huvudsaken är ju att jag fortsätter gå. Vissa dagar känns det dock svårt att ta det där klivet framåt eller uppåt. Så ibland står jag still. Men jag backar inte.

Hösten har varit bra, mycket kul har hänt! En av mina bästa vänner gifte sig, det har varit roliga fester och helger, jobbet känns toppen och jag har kommit igång med mina intressen igen. Jag har tillbringat mycket tid med näsan i böcker, där jag drömmer mig bort till andra världar och öden. Älskar författares förmåga att få oss läsare att tappa verklighetsanknytningen stundtals.

Sen har det varit lite rörigt också. Stressiga dagar och alldeles för lite tid för mig själv. Mörka kvällar och en längtan om att hellre fly än illa fäkta. En relation som tog slut.

Men faktiskt. Mitt uppe i allt det här (jag tror det kallas livet), så har jag fortsatt kämpa på med träning och bra kost. Vid gott mod.
Resultatet? Vikten har börjat släppa taget om min tidigare så trasiga kropp, och jag känner mig lättare och starkare än på länge.
Mitt mål är ju att låta det ta lika lång tid att komma tillbaka som det tog för mig att läka efter ryggoperationen. 1 år. Men nu funderar jag på att ge mig själv fram till årsskiftet. Sätta lite press. Jobbar bäst så.
Konditionen känns riktigt bra, styrkan känns det däremot som en bit kvar för att uppnå forna formen. Men jag kör på. För jag vill – och vet att jag mår bäst, när jag lever ett fysiskt aktivt liv.

Så – tillbaks till den där trappan. Jag har både hoppat och släpat mig uppför ett par trappsteg här under hösten men jag har kommit upp. Så visst är det ”steg i rätt riktning”.

Nu väntar en resa till London i morgon, vilket inte känns som ett trappsteg. Snarare som en enda lång walk in the park 🙂

 

Ett steg i taget
Ett kliv till!